Resultat möta det jobbiga, utmaningar, utveckling

Vilken typ av utmaningar tycker du om?

Utmaningar. Tycker du om dem? 
 
 
Eller rättare sagt, vilken typ av utmaningar tycker du om? 
 
Jag tycker (givetvis) om utmanande klienter. Alltså de som har ett fullt lösbart problem, men som kan behöva några verktyg med sig längs vägen. Min uppgift är att skapa trygghet och kommunicera på ett sätt så att verkyget går fram. Jag har nästan aldrig bangat ett utmanande klient, även om de stundtals tagit mycket energi och det har varit svårt att sluta tänka på dem och deras problematik. Jag tror att det är det här drivet som gjort att jag stannat i branschen i tretton år. Jag har sett oerhört många människor blomma ut och hitta tillbaka till sig själv. Det är otroligt berikande. 
 
Däremot tröttnar jag väldigt fort när en klient fått verktyget, men inte använder sig utav dem. Det här med att motivera till förändring, det är något jag gärna deligerar till andra. Och som tur är finns det många som gärna motiverar och peppar. Till och med mina osynliga guider talar till mig på det här sättet. De säger vad jag ska göra, och sedan kan de vara tysta till jag har gjort det. Det är lite som vägskyltar. De säger inte var femte meter och bekräftar "du är fortfarande på rätt väg." utan de kommer när det är dags att svänga av.
 
Okej, nu hörde jag mig själv överdriva lite. Faktum är att jag faktiskt har ett litet knep för att hålla engagemanget uppe när det är länge mellan vägstyltarna. Då drar jag änglakort. De blir mitt sätt att hålla motivationen uppe, för mig själv. För mig bekräftar de sådant jag redan vet. Det är sällan jag känner att ett änglakort kommer med ny information, såsom andlig guidning kan göra. 
 
Andra utmaningar som jag tycker om är att själv höja ribban och bli skickligare på något av de saker jag gör. Okej, nu överdrev jag igen. Jag blir vansinnigt irriterad på min egen okunskap och har hittat flera knep för att hantera den ständiga känslan över att inte riktigt få till det som jag vill. Men jag bangar inte. Snarare tvärt om. Jag kliver in i det med hull och hår. 
 
Om det kommit in i mitt liv så är det en mening och jag behöver lösa den. Jag är kanske liiiite nitisk i denna fråga, men jag har lessnat på "resttentor", alltså att vissa saker ligger kvar och begränsar. Jag frågar inte om det finns någon mening med att saker kommit in i mitt liv. Jag utgår hejvilt ifrån att allt som kommit in i mitt liv gjort det av en viktig anledning och det är min uppgift att undersöka varför. Svåra relationer - stanna och lär dig. Svåra jobbutmaningar - stanna och lär dig. Ett mönster som upprepar sig  stanna, reflektera och lär dig. Jag försöker alltid hitta roten till problemet och hitta en ny lösning. Jag vägrar att fly ifrån saker. När jag lärt mig det jag behövt lära mig är det inte jobbigt längre, och då är det det perfekta tillfället att bara att gå därifrån. 
 
 
 
Utmaningar som jag tycker är svåra är när jag ska upp på hästen igen. När jag ska göra något som jag gång på gång redan bevisat för mig själv är omöjligt. Där jag tidigare har misslyckats. Sådant tycker jag är svårt. Att skaka av sig tidigare erfarenheter och se på saken ifrån ett nytt perspektiv. Men jag börjar bli allt bättre på det. Känns som 2017/2018 var sådana år, och då fick jag inte bara mycket träning i området, utan även massor av nya sätt att se på mig själv. Mycket uppfriskande. 
 
Men sedan har jag några utmaningar som jag inte är förtjust i alls (men de kommer in i mitt liv lite nu och då i alla fall).
 
Jag tycker inte om att tävla. Detta är något jag brottats mycket mer. Är det minnen av misslyckande som spökar? Ger jag walk over istället för att inte försöka? Men trots att jag undersökt detta i många år kan jag bara konstatera att "är det en tävling så kommer jag inte att vara där." 
 
Jag tycker INTE om att behöva äta konstig mat (läs, ny typ av mat eller mat som känns annorlunda i kroppen) och jag tycker inte om att missa sömntåget kl 22. Jag har en vän som, när hon fick sin son, behövde sluta med mjölkprodukter. Detta gjorde hon direkt, utan undantag. Själv hade jag behövt kämpa länge och kosten hade upptagit en alldeles för stor del av min mentala energi. Jag älskar när rutinerna sitter som ett smäck, så jag kan lägga energi på andra saker. Med det sagt kan jag erkänna att jag sedan en månad testat en ny typ av diet och att jag behövt hitta nya sovrutiner senaste två åren då förutsättningarna förändras med jämna mellanrum. 
 
Jag tycker inte om programuppdateringar. Gud vad det är störande när man inte längre kan använda favoritprogrammet utan måste lägga massa tid och energi på att lära sig sådant man redan har kunnat. Av samma anledning tycker jag inte om att byta dator, telefon eller bokföringssystem. Jag hade ju redan fixat till den som jag velat ha den, så varför ska jag behöva lägga massa energi på sådant jag redan kan? Med detta sagt kan jag säga att jag skriver detta inlägg på en ny dator och att jag sedan 1,5 månad håller på att lära mig ett nytt bokföringssystem. Då jag pratar i telefon väldigt sällan har jag lagt ca 95 % av min telefontid med supporten. Men jag har kommit mer mer än halvvägs och börjar nästan få till det. Jag tycker alltså inte om det, men om nöden kräver så gör jag det i alla fall. 
 
Och jag tycker inte om fysiska utmaningar, men detta beror garantarat på att jag haft så mycket skörhet i kroppen. Nu för tiden orkar den massor, men jag har inte lust att pressa den. Åtminstone inte än. Men jag hoppas kunna bli så stark fysiskt att jag kan utmana kroppen, under förutsägbara former. 
 
Jag avrundar gärna detta inlägg med att säga att de bästa utmaningar som kommit till mig är de som livet gett mig, är ofta sådana som jag själv försökt ta mig ifrån. 
 
Vilken är din inställning till utmaningar?